Min bästa vän heter Fanny. Hon började i min klass i femman. Det betyder att vi har känt varandra i ungefär 13 år. Jag brukar alltid säga att Fanny kom och "räddade mig" när hon började i min klass. Innan vi träffades var jag rätt utfryst och hade inga riktiga vänner, inte i skolan i alla fall. Jag var den som man gärna umgicks med hemma, utanför skolan ville alla leka, men i skolan fick jag inte vara med.

Jag har nog inte tagit speciellt stor skada av det (vad jag vet) och jag minns inte att jag var särskilt ledsen över att få vara ensam på rasten men ändå, när Fanny kom och "hittade" mig, tror jag det blev roligare att gå till skolan. Ingen tycker ju om att behöva vara ensam.

I sexan började hon på Klacken och jag på Maser men vi höll ihop.

Jag följde med till deras stuga i Billingen och vi var där hela somrarna. Jag, Fanny och lillasyster Frida åkte till Nora och hälsade på systrarnas pappa och jag bröt benet när vi badade. Frida gick ut i vattnet och grät och Fanny höll på att skratta ihjäl sig. Vi var påskgummor tills vi fyllde 14. Vi spelade schack och drack kvällsté. Kollade på Glappet och sjöng Lisa Ekdahl (fastän att Fanny knappt stod ut med henne). Jag ville ut mitt i natten för att titta på stjärnfall så vi gick upp klockan 3, la oss i snön på Sportfältet och tittade upp och det var molningt. Vi pratade många sena kvällar om kommande pojkvänner och avslöjade alla våra hemligheter för varandra.

Vi har verkligen vuxit upp tillsammans och jag kan inte be om en bättre vän. Klart att vi har haft våra dalar men det vore märkligt annars. När jag fick min första pojkvän hamnade Fanny i skymundan och det ångrar jag än idag. Samtidigt så vet jag att (hur arg Fanny än var under den tiden) hon nog har lite mer förståelse nu.
Förlåt för de gånger jag tagit dig för givet.


Ja herregu vad mycket vi har sagt och gjort. Jag litar på Fanny fullt ut och det är viktigt att kunna göra det med en bästa vän. Vi kan prata om allt, även om jag tror det blir svårare ju äldre man blir. Fast kanske desto viktigare att prata ut då? Om vad som helst. En sak som jag alltid tänker på när jag tänker på mig och Fanny är hur lika vi är varann och samtidigt så olika på nåt sätt. Fast vi är nog mer lika. Vi är lika där det betyder något, om ni förstår?

Fanny är min familj. Min bästis-syster. Hon får mig att tänka och skratta och hon finns alltid när jag behöver henne.













<3!