Vad klurigt. Det finns ju så många men jag har svårt att komma på ett. Vad menas med ett ögonblick? Ska det vara ett bra? Ett mindre bra, rent av dåligt? Hemskt ögonblick kanske? Livet är ju fullt av dom men det är svårt att vara medveten om när ett ögonblick sker.

När jag sitter och försöker precisera ett moment i mitt liv som kan klassas som ett ögonblick, rasar det en massa minnen (ögonblick?). Jag och Sandra på Within Temptation-konsert i Stockholm. Hon stod bakom mig och höll om för att vi inte skulle falla eller tappa bort varandra. Det är ett fint ögonblick. Eller när jag vaknar en vårmorgon hos pappa, går upp och möts av nyheten att min bror har kört ihjäl sig. Det är ett hemskt ögonblick, ett intensivt.

Eller när jag och Elin var i Globen för att lyssna på Dalai Lama. Thomas Di Leva skulle sjunga och han var under den tiden en av mina största "idoler" så när han kom upp på scenen blev jag helt till mig. Jag kunde knappt andas och jag blev - som dagens ungdomar skulle säga - starstrucked. Det är ett av mina häftigaste ögonblick.

Fast det här är kanske mest minnen? Äh jag kategoriserar dom som ögonblick.




Två blickiga ögon

Min bästa vän heter Fanny. Hon började i min klass i femman. Det betyder att vi har känt varandra i ungefär 13 år. Jag brukar alltid säga att Fanny kom och "räddade mig" när hon började i min klass. Innan vi träffades var jag rätt utfryst och hade inga riktiga vänner, inte i skolan i alla fall. Jag var den som man gärna umgicks med hemma, utanför skolan ville alla leka, men i skolan fick jag inte vara med.

Jag har nog inte tagit speciellt stor skada av det (vad jag vet) och jag minns inte att jag var särskilt ledsen över att få vara ensam på rasten men ändå, när Fanny kom och "hittade" mig, tror jag det blev roligare att gå till skolan. Ingen tycker ju om att behöva vara ensam.

I sexan började hon på Klacken och jag på Maser men vi höll ihop.

Jag följde med till deras stuga i Billingen och vi var där hela somrarna. Jag, Fanny och lillasyster Frida åkte till Nora och hälsade på systrarnas pappa och jag bröt benet när vi badade. Frida gick ut i vattnet och grät och Fanny höll på att skratta ihjäl sig. Vi var påskgummor tills vi fyllde 14. Vi spelade schack och drack kvällsté. Kollade på Glappet och sjöng Lisa Ekdahl (fastän att Fanny knappt stod ut med henne). Jag ville ut mitt i natten för att titta på stjärnfall så vi gick upp klockan 3, la oss i snön på Sportfältet och tittade upp och det var molningt. Vi pratade många sena kvällar om kommande pojkvänner och avslöjade alla våra hemligheter för varandra.

Vi har verkligen vuxit upp tillsammans och jag kan inte be om en bättre vän. Klart att vi har haft våra dalar men det vore märkligt annars. När jag fick min första pojkvän hamnade Fanny i skymundan och det ångrar jag än idag. Samtidigt så vet jag att (hur arg Fanny än var under den tiden) hon nog har lite mer förståelse nu.
Förlåt för de gånger jag tagit dig för givet.


Ja herregu vad mycket vi har sagt och gjort. Jag litar på Fanny fullt ut och det är viktigt att kunna göra det med en bästa vän. Vi kan prata om allt, även om jag tror det blir svårare ju äldre man blir. Fast kanske desto viktigare att prata ut då? Om vad som helst. En sak som jag alltid tänker på när jag tänker på mig och Fanny är hur lika vi är varann och samtidigt så olika på nåt sätt. Fast vi är nog mer lika. Vi är lika där det betyder något, om ni förstår?

Fanny är min familj. Min bästis-syster. Hon får mig att tänka och skratta och hon finns alltid när jag behöver henne.













<3!

Vad gjorde jag den 6 december? Jag blev förkyld.. Jag tvättade mitt supermegaäckliga smörbyttehår. Jag läste Harry Potter och svor över mina läxor. Jag fick en trevlig överraskningsjulklapp av min mamma. Jag myste med kittekattungarna. Jag diskade inte.

På kvällen tog jag och Daniel en promenad till Konsum för att få lite frisk luft. Det är så jäla mysigt att gå genom Bergslagsbyn när det är massa snö å kallt. När vi kom hem åt vi varma mackor och kollade på "Harry Potter och Fenixorden". Sen sovde vi. Eller jag försökte men min näsa ville snytas hela tiden så det var ju lite drygt.

Det var väl hela den dagen vad jag minns.





Usch.. Nästa inlägg blir roligare.. Hoppas jag.

Vilken svår fråga..

Kär-kärleken är pirr och skratt i magen, fjärilar och ångest. Vän-kärleken är lojal, tillitsfull och uppoffrande. Familjekärleken är evig och varm och krävande. Sen finns det tusen andra kärlekar också.

Jag tror inte att man kan ge ett konkret svar på vad som är kärlek.


I slutet av en av mina favvo filmer, Love Actually, är det en scen som alltid får mig att grina. Dom har filmat ankomsthallen på en flygplats där familjer, vänner och par träffas efter att ha varit ifrån varandra. Dom är så glada över att se varann. Den scenen visar verkligen hur mycket kärlek det finns mellan människor och det är så himla fint. Jämt när jag ser det tänker jag att det där är kärlek.

Haha vilket tråkigt ämne det var idag då.

Jag har varit på Ikea med mamma och pappa så till frukost åt jag jordgubbscheesecake och en jos. Till lunch fick jag schnitzel med potatis och sallad och nu har jag precis klämt i mig korv mä brö. Det var nog dagens hela matintag tror jag. Kul!


Nu svimmar jag av trötthet så gonatt alla boobs


<3

Kvällens ämne är alltså min mamma och pappa.

Min pappa: Göran. Född 1936, vilket betyder att han är 74 år. Svart hår och gula ögon. Kanske var de gröna som mina en gång i tiden. Har haft ett eget företag hela vuxna livet fram tills jag föddes -86, då slog han sig till ro för att mysa med mig - sin 50-års present. Har rest över hela världen, både ensam och med vänner. Tycker om att laga mat och åka motorcykel. Min pappa har 5 barn med frugan han hade innan mamma och så har han mig, som kom på efterkälken som nummer 6.

Min pappa är min förebild. Han är den modigaste jag känner, helt orädd är han. Ärlig och stark och full av historier om saker han varit med om. Han har verkligen tagit för sig av livet och på grund av det har han haft många äventyr. Han har drabbats av fruktansvärda sorger men han har tagit sig igenom dom och är fortfarande lika tuff. Verkar som om han alltid har varit medveten om att livet kan kasta vad som helst efter en, både gott och ont, och sedan gjort det bästa han kunnat av det.

Min pappa säger: Ångra aldrig något du gjort eller inte gjort. Ånger är det största slöseriet med din värdefulla tid och det har han ju alldeles rätt i.




Min lilla mamma heter Guggli. Nej det gör hon inte, hon heter Gullvi men vi kallar henne Guggli ibland. Hon är 62 har jag för mig men hon ser väldigt ung ut. Välbevarad, så att säga. Hon skiljde sig från min pappa -94 och bor sen dess i en väldigt välorganiserad lägenhet inte långt från mig.

Min mamma är väldigt lik min pappa i många avseenden. Hon har också gjort det bästa av vad som har kommit i hennes väg men jag tror det har påverkat henne mer, än vad det har påverkat min pappa.
Min mamma är hård. Hon kan tyckas vara oförstående och dömande men det beror lite på vilket humör hon är på.

Alltid, under det hårda, är hon väldigt givmild, hjälpsam och kärleksfull. Hon älskar musik och är väldigt kreativ. Jag tror jag har fått allt mitt "konstnärliga" hittepå från henne.

Sen min mamma var 14 år, kanske ännu yngre, har hon fått klara sig på egen hand (min mormor har aldrig varit den mamman man tycker att hon borde ha varit). När min morfar åkte till Liberia för att jobba med gruvor så följde mamma med. Hon har många spännande historier därifrån trots att hon bara bodde där i 2 år.

Min mamma är väldigt självständig. Det finns inte mycket till övers för svaghet och "klängighet" i hennes liv och jag tror det beror på att hon alltid varit tvungen att ta hand om sig själv. Ibland gör det att hon har svårt att förstå att inte alla människor är lika starka som hon och det kan ställa till det rejält mellan oss. Men min mamma är bäst och jag behöver den sortens styrka hon har - ta ingen skit-styrkan. Även om hon inte alltid förstår mig så lyssnar hon i alla fall på vad jag har att säga.

Jag har inte haft en toppen uppväxt men vem har det? Mina föräldrar har alltid gjort sitt bästa och då är jag nöjd. Människor klantar till det ibland, även föräldrar och nu när jag är äldre har jag mer förståelse för det än när jag växte upp. Det gäller att släppa det som inte var så bra och hålla fast vid det som gjorde min barndom till en fin en. 

Min mamma och pappa är dom bästa.

2a december vilket betyder "Titel 2"


Man har ju varit kär några gånger i sitt lilla liv. Men jag ser lite skillnad på att vara kär och den första riktiga kärleken. När jag gick på lekis blev jag kär i Anton. Det höll faktiskt i sig ett tag och vi blev till och med ihop. Det tog slut i 4an när det visade sig att vi inte hade så mycket gemensamt (förutom att båda hade en annan "partner" vid sidan av).

Men sen kom den riktiga kärleken. När jag gick i 6an blev jag hopplöst förälskad och oförlåtligt kär i Christoffer. Det var min största hemlighet och det tar nästan emot lite nu att berätta det men äh. Vi är ju vuxna.

Innan den första kärleken så har man ju aldrig riktigt upplevt hur starkt kärlekskänslan kan påverka en. Som en käftsmäll kommer den och man faller handlöst. Jag genomled den känslan. I två år fanns den fastsvetsad i mitt hjärta och jag plågades. Fast det var ju faktiskt lite kul att vara in love också, även om kärleken var av den olyckliga sorten.

Men så svalnade känslan. En lättnad från mitt håll kan jag säga.

Jag och Christoffer blev vänner ett sommarlov. Idag tycker jag om honom ofantligt mycket för att han är den fantastiska person som han är.

Men han var en bra första kärlek.








Ps. Min andra första kärlek är Daniel. Bara för att förtydliga det uppenbara, liksom.

Såg precis att det bara är 20 minuter kvar av 1a december. Kom på att jag ju skulle börja följa min "december-lista" från och med idag, så jag får skynda mig lite.

Idag ska jag alltså berätta om mig själv. Va svårt, det finns ju så mycket! Haha.

Jag hoppar över allt som är ointressant som ålder och hur jag bor o.s.v. och går istället direkt till det saftiga! Även om det kommer att röra till allt en del kan jag tänka mig men äh.


Jag är rätt rörig som person. Det pågår allt som oftast ett invändigt samtal i min kropp. Eller sinne snarare. Det är alltid två sidor som tjaffsar med varanda om för- och nackdelar med allt, eller som analyserar och demonterar gällande sak in i minsta detalj. Ska jag skriva så? Ska jag verkligen säga det? Kan man göra så? Borde jag? Ja. Nej! Varför? Varför inte? Motivera. Ibland längtar jag efter lite lugn och ro. Ta det piano och kör på bara. Det löser sig.

Eller gör det?

Jag avundas människor som tar för sig av livet, som är orädda och framåt och inte ångrar något. Jag strävar efter att bli mer så. Orädd och stark. Jag vill känna att mitt liv är till för att levas, man behöver inte vara rädd för något för då missar man så mycket. Jag är mindre orolig nu än vad jag har varit. Fast samtidigt är jag orolig för andra saker nu som inte fanns förut. Hur som så är det min strävan att ta för mig av det som bjuds och en strävan måste man ha, annars blir livet tråkigt.

Mer om jag då?

Musik är viktigt. Men det är så uppenbart självklart att det behöver jag inte ens påpeka. Utan luft dör man, utan musik dör man.

En annan faktor som är viktig för mitt allmänna välbefinnande är att få läsa. Jag älskar mina böcker och skulle det börja brinna här skulle det bli tungt att bära.

Sen vet jag inte hur viktigt det är för mig att få måla. Med tanke på att jag, sen jag var liten, har sagt att "jag ska bli konstnär när jag blir stor", borde det spela en rätt stor roll tycker man men jag tror inte att det gör det. Det är bara kul att måla när man har flyt, när man känner att man lyckats få ner en känsla eller sinnesstämning på papperet. Om det vore så hela tiden hade jag antagligen burit med mig ett skissblock men tyvärr inte.

Sen att min pojkvän, min familj och mina vänner är viktiga är ju också en självklarhet men dom gör mig lycklig på ett annat sätt. Nu tänkte jag mer på vad jag gör som får mig lycklig. Vad jag har för intressen i mig. Om det låter förståeligt?

Jag vill resa hela mitt liv. Hade jag haft pengar skulle jag stuckit för längesen! Det viktigaste med livet, enligt mig, är att se världen och lära känna människor som är olik dig själv.

Sen kommer barn, villa, volvo och hela den karusellen.

När jag blir stor vill jag bli konstnär, bibliotekarie, waldorflärare och rockstjärna. Eller så drar jag till Sydafrika och hjälper barn som har det svårt.

-Jag är lite naiv också fast ändå väldigt realistisk.

-Snackar för mycket skit om mig själv till mig själv. Borde verkligen sluta med det då det gör en oerhört stor skada på min självkänsla.

-Lite av en språkfascist

-För feg för mitt eget bästa men som sagt, i'm working on it.

-Favoritfärg är nog lila. Och olivgrön. Och åskblå. Röd.

-Favvoböckerna är många men det är svårt att slå Harry Potter.

-Bästa Astrid Lindgren-filmen är Bröderna Lejonhjärta

-Godaste frukten? Banan. Eller mango kanske?

-Min favoritfilm kan jag inte säga för jag har minst 100 tusen. Men en av dom är......oj va svårt. Men okej, vi tar en som är rätt ny på listan: Inglourious Basterds. Bara för att den är SÅ bra.

-Bästa bandet är ju också helt omöjligt att svara på men ett av dom är The White Stripes.

Sen älskar jag Gösta Ekman, Hasse Alfredsson, Tage Danielsson, Lena Nyman och Per Åhlin. Look'em upp!

Å en massa annat blargh om mig själv som jag inte kommer på nu. Dessutom är jag långt över deadline redan och det är tidig 2a december nu. Men det gör inget. Får skärpa till mig under resterande dagar.