Idag har jag varit ledig. Daniel bjöd mig på lunch på Blå Lågan (SSAB:s restaurang). Fancy värre. Det var jättegod mat och restaurangen var så retro 70-tal att jag skrattade i mig min kokta potatis med biff å bea.

Efter lunchen åkte vi till stan och pillade med lite betalningar inför sommaren, sen fikade jag med födelsedagsbarnet Mattias på P&Lcafét. Så gryyyymt dyrt där att jag dog. Jag menar, 28 spänn för en chokladboll! Youz kiddin' me?

Seeeen kom min man och hämtade mig. Efter en timme. Han skulle bara spela klart sitt töntiga dataspel först. Vi for till affärn så jag kunde köpa hårfärg så jag kan färga mitt löshår. INTRESSANT känner jag att det här inlägget inte är men jag vill skriva blogg och orkar inte skämma ut mig med nåt personligt just nu, så ni får stå ut.


Men den roliga dagen slutar inte än, nej nej. Klockan 19 knöt jag på mig finskorna å så åkte jag och D till Broken Dreams. Tack vare vår extremt snälla vän Patrik som gav oss ett presentkort så kunde vi lyxa till det ordentligt med sånt vi inte har råd med i vanliga fall. Så vi smällde på med biff, ribs å cheesecake. Ovanpå tidigare nämnda biff å potatis. Tror du jag känner mig välstoppad nu eller? Kommer sova gott inatt.

Imorgon är det Daniels första arbetsdag för sommarvikarieperioden på SSAB. Han måste gå upp 04.30 (hihi). I och med det här jobbet kommer han att jobba natt minst 2 dagar i veckan. Det tycker inte jag är så roligt. Då börjar han 22 och slutar 06.00. Jag som är lite av en mes tycker inte om att sova ensam. Alls. Jag vet inte vad det beror på, kan vara nattskräcken som sitter kvar sen bäbistiden.

Tror jag ska skriva ett separat inlägg inom kort om hur rädd lilla Linnéa egentligen är när hon är ensam för länge.

Jag tror även att jag tänker göra ett inlägg om min känsla av att ha fördummats. Alltså att jag har blivit trögare. Kul!





Gnatt!

Om 35 minuter sitter jag och svettas och grinar på ett matteprov. Va roligt det ska bli! Hhhh.. Gemometri..hur svårt kan det vara? Inte så värst egentligen men eftersom det är matte så tar det blockstopp i skallen på mig. Jag får satsa på ett G på omprovet istället. Och så är det ju vackert väder iallafall. Stay positive, som man säger.

Känner att jag kan verka lite bitter för tillfället.


Ja nej. 1+2 here we gå.

Idag har varit en bra dag. Vid 1 träffade jag min Monika på kupolen för lite lätt shopping. Hon köpte bl. a. en jättefin klänning och jag fick med mig en orange kjol, strumpbyxor och en jätterosa tisha. Snööggt. Daniel fick också 2 tröjor (halva reapriset ftw). Den ena tyckte han mycket om, den andra not so much. Det var "inte hans kopp thé". Helt okej. Efter fyra timmar kände vi oss färdiga med shopping så vi for hem.

Jag och Daniel åkte och handlade vilket resulterade i att jag gick vilse inne på Ica Maxi, typ. Roligare har jag haft det och gladare har jag definitivt varit. D hittade en kompis som han stannade och pratade med så då tänkte jag vara lite effektiv och färdigställa vår handling under tiden. Så jag tog zappern och fixade det som var kvar. Men när jag var klar och kom tillbaka till stället där vi skiljts åt var Daniel borta. Ååh.. Så jag fick planlöst irra omkring bland gångarna i ett år innan jag tillslut fann honom. Störande eller? Ett tag funderade jag helt ärligt på att ropa efter honom i högtalarna. DANIEL! KOM TILL KASSA 4, LINNÉA VÄNTAR PÅ DIG DÄR.

Alltså jag bara ääälskar solen jag. Är jag ensam om det? Nej. Jag sitter ute på balkongen och njuter så fort jag får lite tid över. I morgon hoppas jag på fint värrr igen så jag kan glassa. Jag ska bli brun som en bajs innan jag är done.

Nu är det läggdags hos familjen LinnéaDaniel. Jag är väldigt trött. Pollen kryper omkring i mitt nässystem och upp i hjärnan på mig så jag blir helt slut. Jag väcks dessutom på morgonen av att solen strålar ihjäl mig! Genom små hål i persiennen tränger den sig in och lyser mig i ögonen. Fruktansvärt irriterande och jag måste snurra 40 varv innan jag kan komma till ro utan att bländas. MEN solen rör sig ju, så fem minuter senare har jag den i ögonen igen! Alltså, då vill jag bara grina. Så ett par timmar där på morgonbittin ligger jag å rullar i sängen med tårar i ögonen. And not in a good way.

Ja nej sova var det.

God natt alla hallonballon.

Ååå hå håå jag vill inte gå in å diska! Pleez no mista.

Ska bara sitta på balkongen en liiten stund till sen ska jag vara duktig. När D kommer hem från affärn då ska jag diska och han ska göra sallad. Som vi ska äta på balkongen.

Katten går omkring och biter mig i fötterna! Why? Det gör faktiskt superont. Helt plötsligt tar hon en tugga.

Nej nu måste jag ägna mig åt solen igen, innan den försvinner!



baj baj

Sitter och lyssnar på Lady Gagas nya singel. Det har gått 1 minut och 8 sekunder och den är inte bra än. Born this way tyckte jag inte heller om i början men nu gillar jag den skarpt. Kan mest bero på texten. Usch den här låten är inte bra alltså..måste byta!

Aah..

Har egentligen ingen lust att blogga just nu. Det är för mörkt så jag måste anstränga ögonen för att se nåt. Och kitteh kliver omkring på tangenterna hela tiden och det är ytterst störande.
Anledningen till att jag sitter här och skriva en massa nonsens ändå är för att jag vill lyssna på musik och jag kan ju inte bara sitta rakt upp och ner å lyssna. Jag måste ju göra nåt samtidigt också.

Daniel har hällt i badvatten åt mig så jag måste hoppa i snart innan skummet försvinner.

Idag har varit en bra dag! Vaknade, åkte till 'svärmor' och åt god påsklunch. Sen till kupolen och lämna igen en skjorta som jag skulle ha haft sönder på en fiskvart om jag behållt den. Köpte en kool tisha istället med skelett på. Sen så hann jag till och med hälsa på Oscar, Camilla och Jenny också som satt och fikade på Wejns. Kul!

Jag mötte upp min man å så köpte vi en ananas och en smörgåstårta sen for vi hem och tittade på en JÄTTEbra film som hette Coraline. Animerad å allt. Lite creepy och helt i min smak.







Läskigt!



Efter filmen kollade jag på Big Brother och D spelade lite. I morgon är det lördag och om det är fint väder så kanske vi grillar med en å annan vän och knäpper en cider. Jag har hört rykten om ölbrännboll också. Vem vet?

Nu är det som sagt tid för bad (innan skummet försvinner!) men jag har en känsla av att jag kommer sjunka längre ner i soffan och titta på när Daniel spelar Mortal Kombat för det är så skojsigt.

Puss!

Efter att ha haft lite ångest för det tidigare inlägget så har jag bestämt mig för att det är fan i mig inget att ha ångest över. Det känns skönt att ha en åsikt och stå för den. Och det känns skönt att berätta om sig själv och sina tankar. Man blir starkare och förhoppningsvis kanske nån annan som läser mina inlägg stärks lite. Då blir jag glad. Ååå åå å tjejer, vi måste höja våra röster för att hööras! Hehe.

Idag har jag haft matte. Jag och en tjej pratade med vår lärare i typ 40 minuter om hennes hårda liv. Det var jätteroligt. Hon beklagade sig över långa arbetsdagar, pengabrist, barn som inte vill göra läxorna med mera. Det lät såklart inte kul men det är alltid trevligt att få lära känna sin lärare på ett personligare plan. Vi connectade.

Sen var det dags för geometri.. Och sånt här: Vad blir 7 kvadratdm om man gör om det till kvadratmeter? Störigt.
Satt kvar en timme efter att lektionen egentligen slutat, var ju tvungen att ta igen tiden vi bara hade suttit å snackat.

Ikväll har jag sjungit med kören. Fanny säger att hon ska hoppa av. Tråkigt! Jag säger att hon ger upp jag (förlåt mig Fanny men jag vill ha dig kvar!). Det är lite (extremt) svårt just nu men det blir roligare sen säkert. Och vi har ju ändå en termin gratis som vi kan utnyttja tycker jag. Och roliga konserter kvar! Jo kom igen nu. Heja heja.

I morgon är det ju torsdag. Då ska vi handla litt. Jag planerar att köpa en vit långkjol, det känns som om sommaren kommer snabbare då. Det måste den ju göra.

Nej nu har jag inte så mycket mer "intressant" att skriva om så jag säger ajö.   Ω

Vad otroligt trött jag är på att jag lägger ner värdefull energi på tankar som handlar om utseende. Mitt utseende. Det är inte så att jag nämnvärt groomar mitt yttre, nej jag totalt misshandlar mig mentalt med usla kommentarer om hur jag ser ut varje dag. Efter ett tag blir man rätt mör, man känner sig nedslagen. Det blir svårare och svårare att ta sig ur skiten. Man börjar missbruka. Mat. Mirakelpiller. Träning. Sig själv. Det är så otroligt tröttsamt och tillslut vill man bara spy på allt. Börja tycka om sig själv, boosta självförtroendet, ge sig själv en kram och säga att man kommer att klara livets utmaningar, med eller utan extrakilon. Jag blir så jävla förbannad.

Men så är det.

Tänk om jag, från att jag var liten, hade blivit uppmuntrad och peppad på livet. Inte fått höra att jag skulle få 100 kronor för varje kilo jag gick ner. Om mina föräldrar inte hade jämfört mig med flickor som var extremt överviktiga och sagt: "Du vill väl inte bli att se ut så där?" hade jag kanske inte tänkt att jag behövde gå ner 10 kilo för att bli "perfekt" när jag var 11 år. När jag slutade femman började jag tänka på hur jag såg ut. Jag skrev i min dagbok att jag skulle bli "smal och fin" över sommarlovet. Jag skulle bli så populär när jag kom tillbaka till skolan.

När jag tränade och svälte min stackars kropp, vad olycklig jag var då. Det var inge kul att leva om man inte fick äta sig mätt. Men vad mycket beröm jag fick av alla mammas kompisar. Men jag kände ändå att det inte riktigt var värt allt slit. När jag känner mig stark och stolt idag är jag 1000 gånger gladare än jag nånsin var när jag levde på 500 kalorier om dagen.

Tänk om min mamma hade sagt: "Du får 5000 kr om du klarar godkänt i alla ämnen" eller "du får 5000 kr om du kämpar för att få dina målningar utställda innan år 2011 är slut". Istället sa hon: "Du får 5000 kr om du går ner 30 kilo". Sedan hon sa det har jag skämts för mig själv när vi träffats. Jag har känt mig oduglig och överflödig i hennes närhet. Samtidigt som jag har tänkt: "hur fan kan man säga nåt sånt?" så har jag velat göra allt för att hon ska bli nöjd. Och stolt.

Men ibland tröttnar jag ur på all kritik. Jag är trött på att skämmas för mig själv. Jag är trött på att alltid ha dåligt samvete. Man orkar inte ta hur mycket som helst.

Kritiken kommer från alla håll. Kvinnan ska kunna ta att hennes kropp ska redovisas och analyseras dag ut och dag in. Vad är rätt, vad är fel? Vilka är dina fördelar? Vad ska du dölja? Kvinnor är sina kroppar, vi är objekt i andras ögon.
Kan det inte bli okej att titta BORT från kroppen en stund?

Om du känner dig osund i dig själv är det klart att du ska förändra din situation. Om det rosslar i halsen när du går upp för trappen och du känner dig o-fit, då vill du få bättre kondis. Det är inte hela det här handlar om. Om du späker dig själv för att du tror att du kommer bli lyckligare så slösar du din tid. Jag har fattat det men trycket är för hårt. Jag är inte tillräckligt stark än för att stå emot.

Men jag tror att det börjar vända. Nu när jag går till gymmet så gör jag det för jag vet att jag mår bättre av det. Det är ju självklart att man inte mår bra, varken psykiskt eller fysiskt, av att vara en soffpotatis. Nu tränar jag utan press. För att jag ska trötta ut min kropp på ett skönt sätt så att jag sover bättre. Jag äter grönsaker för att jag tycker om dom, inte för att det är minimalt med kalorier i en grönsakssoppa.

Jag tänker så här: Jag ska vara glad över mig själv. Jag ska inte ta åt mig av allt som krängs på mig. Jag ska inte tänka så jäkla mycket på om jag NÅGONSIN kommer komma i en 38:a för det är ett jävla waste of time. Jag tänker att jag ska se fram emot sommaren och alla ligga-på-stranden-dagar och njuta av att solen skiner på min mjuka kropp.


Ta en kaka till. Det är okej.

..känner mig kanske inte lika knäpp längre. Fast det är jag nog.

NÅVÄL.

Sitter och äter smörgås nu. Tänkte sitta ute på ballen och göra det men det är ju nästan lite kallt idag. Skönt med sol i allafall. I alla fall. Iallafall. Hur stavar man det ordet egentligen? Det har jag aldrig förstått.

Katten beter sig underligt. Som vanligt. Just nu går hon runt i cirklar, eller fram och tillbaka över vardagsrumsgolvet. Är det ett hinder i vägen, som en bok eller mattkanten, så backar hon antingen och blir helt förvirrad, eller så går hon bara rakt på och snubblar. Och så bonkar hon i huvudet i soffan eller i ett bordsben för att hon inte ser sig för ordentligt. Hon är ju en katt, ska hon inte vara smidigast av oss alla?

Nu tänkte jag bleka och färga mitt hår så jag hinner bli klar till 17 för då ska jag träffa Monique.

Härå!

Jag tror jag är lite sådär sinnessjuk som konstnärer kan bli. Eller okej, jag är ju inte konstnär nånstans men jag vet inte, jag känner att jag iallafall kommer att bli sinnessjuk om jag inte börjar måla snart. Gu va pretentiöst det låter..tönt. Men det är sant! Tror jag. Jag har nog alltid känt mig mentalt.."utmanad". Kan man säga så utan att det låter som om jag deklarerar mig själv som en person med förståndsmässiga handikapp? Jag tycker verkligen att jag låter galen.. Men ärligt talat, jag är nog lite knäpp. Utan att skryta. Det har jag tänkt på många gånger.

Det känns som om jag behöver måla och lyssna på bra musik. Jag behöver komma in i min skalle för att få komma ut och få lite rast från alla tankar. Borde jag överhuvudtaget skriva om sånt här? Tänk om det förhindarar mig i frågan om kommande eventuella jobb? Haha..?

När jag blir stor vill jag verkligen jobba med nånting som rör det kulturella. Snälla snälla. Museum, bibliotekarie, "konstnär", receptionist på ett konserthus, stämma strängar på din fiol, sy scenkostymer på Dramaten. Jag måste få vara nära kultur, så är det bara.

Jag är så konstig.. Ibland ställer det till det för mig. Jag tror inte att jag har fattat att det faktiskt kan vara en bra sak, att vara lite knäpp. Hittills har jag mest känt mig utanför pga det. Men du, jag försöker verkligen inte få det att låta som om jag skulle vara mer speciell än någon annan (är vi inte alla lite mer speciella än dom andra?) för att jag är konstig. Dom flesta är antagligen glada över att vara normala. Eller va? Klart jag är normal.. Det jag egentligen undrar är om den där personen verkligen existerar? Den där som är kreativ och därför måste vara lite knäpp och galen för att kunna prestera så där "speciellt". För att man ska kunna gräva upp allt man vill få ut?

Det är ett surr i min hjärna.

Jag är så olik min mamma och min pappa på den här fronten. Mamma är samlad, konkret och väldigt verklighetförankrad. Pappa är orädd, öppen och lite naiv. Jag med, till viss del men jag känner ändå inte igen mig i dom. Min mamma förstår mig inte buhu..haha. Nej men det är sant. Pappa har alltid försökt hänga med i mina infall och utfall, peppat emellanåt och ibland dragit ner mig på jorden igen. Mamma tror jag bara sörjer att jag inte är mer lik henne. Fast egentligen så är jag och mamma väldigt lika varandra, bara det att där vi är olika så skiljer det sig extremt. Äh.

Guldstjärna till dig som hängt med i mitt inlägg. Ikväll är en knasig natt.




.

Idag har vi äntligen firat Daniel. En stor del av hans fina familj kom till oss och åt tårta å kaka. Det var jättemysigt. Annars idag har vi städat lite och suttit ute på balkongen och lapat sol. Börjar bli väldigt varmt nu. Härrrliga tider. Jag vill åka och bada.

Helgen är redan slut. Tråkigt. Den gick så fort. Antagligen för att jag haft så trevligt hela tiden. I fredags hälsade jag på Sandra och busungen Timsi. Vi badade i hela badrummet och hade skoj innan Tim skulle sova. Sen satte vi oss i köket och jag lät Sandra spöa mig i Chicago. Öhöm öhöm. Sen gled samtalet in på en del morbida ämnen som obduktioner och sätt man helst dör på. Vi kom fram till att förblöda sig till döss är att föredra framför drunkning (HAHA jag tyckte att ordet drunkning lät så konstigt att jag var tvungen att googla på det och missade d:et i början. Jag fick upp en del hälsosamma "tips"). Väldigt roligt och intressant när jag och Sandran midnattspratar.

Sen blev det lördag och D skulle spela rollspel vilket betyder "egentid" för Linnéa. Va töntigt det låter men det är faktiskt jätteskönt. Jag kan lyssna på vilken musik jag vill utan att känna att Daniel spyr nånstans i bakgrunden. Fast han brukar inte tycka så hemskt illa om'et. Senast spelade jag Joplin och han tyckte det var skönt med ombyte från hans musik. Yay. När han for iväg till sina nördkompisar så gick jag till mamma. Vi pratade om en massa och sen började vi sortera hennes LP-samling mitt opp i alltihop. Av 300 skivor hade hon beslutat sig för att slänga 4. "Men den här kan jag ju inte slänga, den tillhörde morfar" å "Men det här fodralet är ju så snyggt, titta va ung Rod Stewart var här". Heja mamma.

Efter mammabesöket hälsade jag på pappa. Jag tänkte att jag bara skulle upp och heja på honom och sen hinna hem till Big Brother-reprisen kl 19 (jag vet..) men det var så himla mysigt på pappas balkong att jag stannade hela kvällen. Märkligt nog så kom vi också in på ämnet "behagligaste sättet att dö på".
Han berättade också en historia från när han var mindre. Dom älskar jag och det verkar aldrig ta slut i det förrådet. Fördelen med att ha en gammal pappa. Igår berättade han om en tjur dom haft som slet sig och rymde in i trädgården. Farmor blev livrädd när han rev ner alla blommor från husfasaden men farfar var lugn. Pappa kikade ut genom fönstret när tjuren stångade pigan Ida högt upp i luften så hon bröt benet när hon landade. Min älskade pappa.

Sen kollade vi på Postkodmiljonären och skrattde åt deras okunskap. Pappa visste vad kungens äldsta syster hette och jag visste att det var Gustav Klimt som målat Kyssen och Judith. Där vann vi 150 000 kronor.

Vid nio begav jag mig hemåt och gjorde tacos. Det äter jag jämt när Daniel spelar rollspel, av nån anledning. Jag hann bara dö lite i soffan så var D hemma igen. Vi gick och knoppade å så blev det söndag.

På tisdag har jag biologiprov. 60 sidor om ekologi. Det känns så dumt, sen i onsdags har jag vetat att jag har prov och jag har verkligen tänkt att jag ska läsa men jag hinner ju aldrig!? Väldigt märkligt. Och i morgon är det måndag och jag börjar kl 08.00. Bäst att stänga av nu.

Gonatt alla smultron

I morgon är det dags för mig att gå till skolan igen. Vet inte riktigt hur jag känner inför det. Matte och biologi. Hmm. På kvällen kommer jag förhoppningsvis kunna åka till Falun och lyssna på bästa Frida som ska prata om sin Kanadapaddling. Det ser jag fram emot. Det enda som skulle kunna stoppa mig är min infernaliska hosta som vägrar ge med sig. Vill ju inte sitta där och vara störig. Måste ta min medicin.

Ja nej det var väl allt jag hade i mig för tillfället. Daniel pratar med mig samtidigt som jag försöker skriva så det är lite svårt att koncentrera sig. Men det gör inget, han är soet.

Åå det är massa prylar och kläder på sängen nu. Jag hatar när det händer.. Man är trött och vill bara krypa ner och sova (eller nåt) å så måste man storstäda först. Oflyt.

Gå å lägg dig nu Linnéa. Ja jag ska..

Goonattze kattze

Jag tänkte att jag skulle prova mig på ett till litet inlägg. Det var ju så roligt att skriva igår så, what the hey.

Fast nu blev det svårt.. Jag kan börja med att säga: Barbara du är så söt, dina kommentarer ljusar upp min dag :) Tack för dom.

Annars då? Idag var jag ut i friska luften för första gången på en vecka. Om man inte räknar med de få korta, hostande stunderna på balkongen då. Det var iallafall hur skönt som helst att äääntligen få komma ut! Alltså jag säger bara det, så sjuk som jag varit de senaste dagarna har jag inte varit på flera år. Jag feberyrade och trodde på fullaste allvar att jag skulle dö i "febern".. Hej å hå. Nej men det var kul. Jag är glad att det snart är över. Nu hostar jag bara tills jag kvävs men det är okej. Det jobbigaste av alltihop är hur mycket jag har missat i skolan. Jag ligger ungeför 1 mil efter nu och måste jobba rumpan av mig för att komma ikapp så vi får se hur det går. Latinet är iallafall hur kul som helst (och det svåraste jag någonsin gjort) så det kommer jag nog in i rätt lätt igen. Resten får lösa sig på bästa sätt.

Nog om det!

Min älskade Daniel har fyllt 29 år. Tyvärr så sammanföll det samma dag som jag trodde att jag skulle dö, så det blev inte så mycket firande. Han fick mest passa upp på mig, stackarn. Men jag har lovat att vi ska fira ordentligt snart. Vi har tårtingredienser å allt. Eftersom vi är fattigare än lusar så får han nöja sig med en hemmasnickrad present men han blir nog glad (han är van haha..)

Jag tror aldrig att jag har längtat så mycket till sommaren som jag gör nu. Jag längtar mest efter att ligga på en gräsbeklädd strand och halvsova..eller till regnet och varma sommarkvällar.
Daniel jobbar hela sommaren (och kanske jag också) men det kommer finnas tid till mys ändå. Det absolut sorgligast är att vi inte kommer kunna åka till Visby.. Jag bävar redan för hur jobbigt det kommer att bli men vad ska man göra? Om man ska trösta sig med något så är väl det att Jauvet inte finns kvar vilket gör att en stor del fattas på medeltidsveckan. Fast å andra sidan så finns det ju en miljon andra saker som gör att man vill till Visby.. Meen men. Det finns kvar.

Vi hittar nog på nåt annat istället. Jag vill gärna till Göteborg och Liseberg. Eller ta en roadtrip ner till Tomelilla. Eller Kålmorden och Daniel vill gå på Skansen. Vi hittar nog på nå..

Nu tänkte jag rita litt.

Puss mina hallon.

Ja herregu vad bra det där med blogg gick hörrni. Vi kan säga att jag tog en jättelång bloggpaus. Jag behövde det. Vem vet om det blir en jättelång bloggpaus efter det här inlägget också, det visar sig. Kände för att skriva av mig lite men som vanligt så har jag en massa trams som jag skulle kunna skriva om men inget som passar för tillfället. Suck.

Fast jo. Det finns en grej som jag har tänkt på några år och det är hur brutalt fel decennium jag lever i. Det gör ont i mig när jag tänker på det faktiskt. Hur kunde det bli så fel?

Vilket decennium skulle du vilja leva i då? undrar ni kanske nu. Och vad är det för jävla fel på det nuvarande? kanske ni också vill veta.

Jo ni förstår, det beror lite på vilket humör jag är på för stunden, och vilken musik jag lyssnar på, helt enkelt. Det är mest det som avgör. Musiken är det som gör det så uppenbart och smärtsamt tydligt att jag antagligen skulle må bättre en sisådär 40 år tillbaka i tin (men det vet jag ju inte och kan därför ha helt fel). Jag förtår mycket väl att jag antagligen har en något romantiserad bild av det hela men det kan inte hjälpas. Och det låter ju dessutom lite rukat att en låt kan få mig att avsky 2000-talet överlag men så är det. I alla fall vissa dagar och kvällar, som ikväll. När jag lyssnar på musik "från förr" så får det mig att längta efter något annat än det som bjuds idag. Och då menar jag inte bara musikmässigt såklart.

Förr fanns det krig och hemskheter, precis som nu. Skillnaden tror jag är att förut fanns det kärlek och gemenskap också. Nu finns det krig. Kärlek och omtanke har bytts ut till ironi och cynism. Förr brydde man sig om varandra och världen. Nu snurrar alla runt sin egen axel, om man ska hårdra det.
Det verkar som att ju fler människor vi blir på den här planeten desto ensammare blir vi.

Jag orkar liksom inte med allt idag. Alla mobiler och datorer och jävla facebook. JA MEN SLUTA MED DET DÅ kan man ju tycka men som ni säkert redan vet, så är det ingenting man bara "slutar med" hur som helst. Man är fast i nätet just för att alla andra också sitter där, som feta flugor. Skulle jag lägga ner allt och endast använda mig av en enkel telefon skulle jag hamna utanför. Och jag är så hjärntvättad.. Hur skulle jag klara mig utan internet? Söka jobb? Nyheter? Blogga? (haha) Uppdatera mig om allt som händer runtom? Och inte minst: hålla kontakten med mina vänner?


Sen så är det ju SJÄLVKLART så att jag inte dömer nån som väljer att leva livet framför en skärm (eller?) för jag vet ju själv hur förbaskat svårt det är att slita sig härifrån.. Äh de flesta har antagligen hittat nån slags balans.

Jag vet egentligen inte vad min poäng med hela det här inlägget skulle vara? Måste det finnas en poäng? Musiken förr var (jag vill inte säga äkta för det låter så jävla töntigt) så sjukt mycket bättre och hade riktiga budskap men det handlar inte om det egentligen (eller gör det det?) Åh I don't even know anymore..

SAMMANFATTNING:
Jag tror att det var bättre förr för att folk var hyggligare på många sätt, musik var musik och det fanns mer möjligheter för en som jag. Och du. Det var inte så jävla svårt att leva kanske? Fast på många sätt var det nog det. Hur ska jag ha det? Jag kan säga såhär: Jag skulle lätt kunna byta dagens svårigheter mot 70-talets för jag tror inte att det på något sätt var lika hårt då som det är nu.


Vette tussan om jag har förmedlat det jag ville få fram men nu säger jag i vilket fall som helst punkt.










(Vad ska det bli av mig? Vad ska det bli av oss?)


Godnatt från flummet