Jag har ständigt en klump i bröstet som gör att det känns som om jag inte får någon luft. Några meningar går på repeat i skallen på mig: Jag hinner inte, jag kan inte, jag orkar inte - om och om igen. Mitt dåliga samvete och mina skuldkänslor kväver mig. Jag är så trött.. Jag var verkligen inte beredd på att det skulle bli så här mycket med skolan på en gång! Och ändå är jag inte klar med det jag borde ha gjort vid det här laget. Jag ligger långt efter i all planering och det är väl det som tynger mig mest antar jag. Till i morgon ska jag vara klar med ett arbete om Rwanda och det är verkligen intressant, men jag har inte ens börjat! Jag skulle ha gjort ett matteprov idag men har inte hunnit lära mig allt jag måste kunna för att klara det. En massa engelska som pockar på.

Ju mer jag har att göra desto svårare blir det för mig att ta tag i det. Det känns helt oövervinnerligt! Om jag kunde ha ett normalt liv vid sidan av allt plugg så kanske det skulle vara lättare att ta itu med allt. Men eftersom jag ständigt får dåligt samvete när jag gör något annat än läxor så kan jag aldrig slappna av. Jag får panikstress i magen när jag städar, handlar, duschar eller pratar i telefon för länge. När jag njuter av något påminner jag mig själv om att det har jag egentligen inte förtjänat för jag har inte gjort allt jag ska göra. Hur sjukt låter inte det här?! Igår skippade jag religionen för att kunna lyssna på en föreläsning med Täppas Fogelberg och klumpen i bröstet växte sig dubbelt så stor. Men jag är verkligen glad över att jag gick, det hade jag inte velat missa!


Fan va jag klagar.. Jag funderade lite över om jag verkligen har det så jobbigt som jag tycker att jag har. Är jag berättigad att känna så här mycket stress över livet? Jag menar, folk som studerar på högskola klagar ju inte så här mycket. Dom klarar det fint och hinner ändå med sitt liv. Men sedan så handlar det ju om vad man är för person. Alla har ju olika förutsättningar för olika saker.


Eller är jag helt enkelt sinnessvag?


Men det värsta i hela den här röran är att jag sårar mina vänner. Min älskade Fanny kände sig ledsen och bortprioriterad för att jag inte hann träffa henne på min födelsedag. Det absolut sista jag vill i världen är att såra henne och jag skulle aldrig göra något med flit som fick henne att känna så. Men pga missförstånd och tidsbrist blev det pangkaka av alltihop. Hon hade all rätt att vara arg och jag bad om ursäkt. Hon, och många andra som går i skola vet att det är mycket i huvudet, så hon förstod. Min fina Fanny.





Nu ska jag kissa å gå och lägga mig.