Vad otroligt trött jag är på att jag lägger ner värdefull energi på tankar som handlar om utseende. Mitt utseende. Det är inte så att jag nämnvärt groomar mitt yttre, nej jag totalt misshandlar mig mentalt med usla kommentarer om hur jag ser ut varje dag. Efter ett tag blir man rätt mör, man känner sig nedslagen. Det blir svårare och svårare att ta sig ur skiten. Man börjar missbruka. Mat. Mirakelpiller. Träning. Sig själv. Det är så otroligt tröttsamt och tillslut vill man bara spy på allt. Börja tycka om sig själv, boosta självförtroendet, ge sig själv en kram och säga att man kommer att klara livets utmaningar, med eller utan extrakilon. Jag blir så jävla förbannad.

Men så är det.

Tänk om jag, från att jag var liten, hade blivit uppmuntrad och peppad på livet. Inte fått höra att jag skulle få 100 kronor för varje kilo jag gick ner. Om mina föräldrar inte hade jämfört mig med flickor som var extremt överviktiga och sagt: "Du vill väl inte bli att se ut så där?" hade jag kanske inte tänkt att jag behövde gå ner 10 kilo för att bli "perfekt" när jag var 11 år. När jag slutade femman började jag tänka på hur jag såg ut. Jag skrev i min dagbok att jag skulle bli "smal och fin" över sommarlovet. Jag skulle bli så populär när jag kom tillbaka till skolan.

När jag tränade och svälte min stackars kropp, vad olycklig jag var då. Det var inge kul att leva om man inte fick äta sig mätt. Men vad mycket beröm jag fick av alla mammas kompisar. Men jag kände ändå att det inte riktigt var värt allt slit. När jag känner mig stark och stolt idag är jag 1000 gånger gladare än jag nånsin var när jag levde på 500 kalorier om dagen.

Tänk om min mamma hade sagt: "Du får 5000 kr om du klarar godkänt i alla ämnen" eller "du får 5000 kr om du kämpar för att få dina målningar utställda innan år 2011 är slut". Istället sa hon: "Du får 5000 kr om du går ner 30 kilo". Sedan hon sa det har jag skämts för mig själv när vi träffats. Jag har känt mig oduglig och överflödig i hennes närhet. Samtidigt som jag har tänkt: "hur fan kan man säga nåt sånt?" så har jag velat göra allt för att hon ska bli nöjd. Och stolt.

Men ibland tröttnar jag ur på all kritik. Jag är trött på att skämmas för mig själv. Jag är trött på att alltid ha dåligt samvete. Man orkar inte ta hur mycket som helst.

Kritiken kommer från alla håll. Kvinnan ska kunna ta att hennes kropp ska redovisas och analyseras dag ut och dag in. Vad är rätt, vad är fel? Vilka är dina fördelar? Vad ska du dölja? Kvinnor är sina kroppar, vi är objekt i andras ögon.
Kan det inte bli okej att titta BORT från kroppen en stund?

Om du känner dig osund i dig själv är det klart att du ska förändra din situation. Om det rosslar i halsen när du går upp för trappen och du känner dig o-fit, då vill du få bättre kondis. Det är inte hela det här handlar om. Om du späker dig själv för att du tror att du kommer bli lyckligare så slösar du din tid. Jag har fattat det men trycket är för hårt. Jag är inte tillräckligt stark än för att stå emot.

Men jag tror att det börjar vända. Nu när jag går till gymmet så gör jag det för jag vet att jag mår bättre av det. Det är ju självklart att man inte mår bra, varken psykiskt eller fysiskt, av att vara en soffpotatis. Nu tränar jag utan press. För att jag ska trötta ut min kropp på ett skönt sätt så att jag sover bättre. Jag äter grönsaker för att jag tycker om dom, inte för att det är minimalt med kalorier i en grönsakssoppa.

Jag tänker så här: Jag ska vara glad över mig själv. Jag ska inte ta åt mig av allt som krängs på mig. Jag ska inte tänka så jäkla mycket på om jag NÅGONSIN kommer komma i en 38:a för det är ett jävla waste of time. Jag tänker att jag ska se fram emot sommaren och alla ligga-på-stranden-dagar och njuta av att solen skiner på min mjuka kropp.


Ta en kaka till. Det är okej.