Jag tror jag är lite sådär sinnessjuk som konstnärer kan bli. Eller okej, jag är ju inte konstnär nånstans men jag vet inte, jag känner att jag iallafall kommer att bli sinnessjuk om jag inte börjar måla snart. Gu va pretentiöst det låter..tönt. Men det är sant! Tror jag. Jag har nog alltid känt mig mentalt.."utmanad". Kan man säga så utan att det låter som om jag deklarerar mig själv som en person med förståndsmässiga handikapp? Jag tycker verkligen att jag låter galen.. Men ärligt talat, jag är nog lite knäpp. Utan att skryta. Det har jag tänkt på många gånger.

Det känns som om jag behöver måla och lyssna på bra musik. Jag behöver komma in i min skalle för att få komma ut och få lite rast från alla tankar. Borde jag överhuvudtaget skriva om sånt här? Tänk om det förhindarar mig i frågan om kommande eventuella jobb? Haha..?

När jag blir stor vill jag verkligen jobba med nånting som rör det kulturella. Snälla snälla. Museum, bibliotekarie, "konstnär", receptionist på ett konserthus, stämma strängar på din fiol, sy scenkostymer på Dramaten. Jag måste få vara nära kultur, så är det bara.

Jag är så konstig.. Ibland ställer det till det för mig. Jag tror inte att jag har fattat att det faktiskt kan vara en bra sak, att vara lite knäpp. Hittills har jag mest känt mig utanför pga det. Men du, jag försöker verkligen inte få det att låta som om jag skulle vara mer speciell än någon annan (är vi inte alla lite mer speciella än dom andra?) för att jag är konstig. Dom flesta är antagligen glada över att vara normala. Eller va? Klart jag är normal.. Det jag egentligen undrar är om den där personen verkligen existerar? Den där som är kreativ och därför måste vara lite knäpp och galen för att kunna prestera så där "speciellt". För att man ska kunna gräva upp allt man vill få ut?

Det är ett surr i min hjärna.

Jag är så olik min mamma och min pappa på den här fronten. Mamma är samlad, konkret och väldigt verklighetförankrad. Pappa är orädd, öppen och lite naiv. Jag med, till viss del men jag känner ändå inte igen mig i dom. Min mamma förstår mig inte buhu..haha. Nej men det är sant. Pappa har alltid försökt hänga med i mina infall och utfall, peppat emellanåt och ibland dragit ner mig på jorden igen. Mamma tror jag bara sörjer att jag inte är mer lik henne. Fast egentligen så är jag och mamma väldigt lika varandra, bara det att där vi är olika så skiljer det sig extremt. Äh.

Guldstjärna till dig som hängt med i mitt inlägg. Ikväll är en knasig natt.




.