Jag tror jag är lite sådär sinnessjuk som konstnärer kan bli. Eller okej, jag är ju inte konstnär nånstans men jag vet inte, jag känner att jag iallafall kommer att bli sinnessjuk om jag inte börjar måla snart. Gu va pretentiöst det låter..tönt. Men det är sant! Tror jag. Jag har nog alltid känt mig mentalt.."utmanad". Kan man säga så utan att det låter som om jag deklarerar mig själv som en person med förståndsmässiga handikapp? Jag tycker verkligen att jag låter galen.. Men ärligt talat, jag är nog lite knäpp. Utan att skryta. Det har jag tänkt på många gånger.

Det känns som om jag behöver måla och lyssna på bra musik. Jag behöver komma in i min skalle för att få komma ut och få lite rast från alla tankar. Borde jag överhuvudtaget skriva om sånt här? Tänk om det förhindarar mig i frågan om kommande eventuella jobb? Haha..?

När jag blir stor vill jag verkligen jobba med nånting som rör det kulturella. Snälla snälla. Museum, bibliotekarie, "konstnär", receptionist på ett konserthus, stämma strängar på din fiol, sy scenkostymer på Dramaten. Jag måste få vara nära kultur, så är det bara.

Jag är så konstig.. Ibland ställer det till det för mig. Jag tror inte att jag har fattat att det faktiskt kan vara en bra sak, att vara lite knäpp. Hittills har jag mest känt mig utanför pga det. Men du, jag försöker verkligen inte få det att låta som om jag skulle vara mer speciell än någon annan (är vi inte alla lite mer speciella än dom andra?) för att jag är konstig. Dom flesta är antagligen glada över att vara normala. Eller va? Klart jag är normal.. Det jag egentligen undrar är om den där personen verkligen existerar? Den där som är kreativ och därför måste vara lite knäpp och galen för att kunna prestera så där "speciellt". För att man ska kunna gräva upp allt man vill få ut?

Det är ett surr i min hjärna.

Jag är så olik min mamma och min pappa på den här fronten. Mamma är samlad, konkret och väldigt verklighetförankrad. Pappa är orädd, öppen och lite naiv. Jag med, till viss del men jag känner ändå inte igen mig i dom. Min mamma förstår mig inte buhu..haha. Nej men det är sant. Pappa har alltid försökt hänga med i mina infall och utfall, peppat emellanåt och ibland dragit ner mig på jorden igen. Mamma tror jag bara sörjer att jag inte är mer lik henne. Fast egentligen så är jag och mamma väldigt lika varandra, bara det att där vi är olika så skiljer det sig extremt. Äh.

Guldstjärna till dig som hängt med i mitt inlägg. Ikväll är en knasig natt.




.

Idag har vi äntligen firat Daniel. En stor del av hans fina familj kom till oss och åt tårta å kaka. Det var jättemysigt. Annars idag har vi städat lite och suttit ute på balkongen och lapat sol. Börjar bli väldigt varmt nu. Härrrliga tider. Jag vill åka och bada.

Helgen är redan slut. Tråkigt. Den gick så fort. Antagligen för att jag haft så trevligt hela tiden. I fredags hälsade jag på Sandra och busungen Timsi. Vi badade i hela badrummet och hade skoj innan Tim skulle sova. Sen satte vi oss i köket och jag lät Sandra spöa mig i Chicago. Öhöm öhöm. Sen gled samtalet in på en del morbida ämnen som obduktioner och sätt man helst dör på. Vi kom fram till att förblöda sig till döss är att föredra framför drunkning (HAHA jag tyckte att ordet drunkning lät så konstigt att jag var tvungen att googla på det och missade d:et i början. Jag fick upp en del hälsosamma "tips"). Väldigt roligt och intressant när jag och Sandran midnattspratar.

Sen blev det lördag och D skulle spela rollspel vilket betyder "egentid" för Linnéa. Va töntigt det låter men det är faktiskt jätteskönt. Jag kan lyssna på vilken musik jag vill utan att känna att Daniel spyr nånstans i bakgrunden. Fast han brukar inte tycka så hemskt illa om'et. Senast spelade jag Joplin och han tyckte det var skönt med ombyte från hans musik. Yay. När han for iväg till sina nördkompisar så gick jag till mamma. Vi pratade om en massa och sen började vi sortera hennes LP-samling mitt opp i alltihop. Av 300 skivor hade hon beslutat sig för att slänga 4. "Men den här kan jag ju inte slänga, den tillhörde morfar" å "Men det här fodralet är ju så snyggt, titta va ung Rod Stewart var här". Heja mamma.

Efter mammabesöket hälsade jag på pappa. Jag tänkte att jag bara skulle upp och heja på honom och sen hinna hem till Big Brother-reprisen kl 19 (jag vet..) men det var så himla mysigt på pappas balkong att jag stannade hela kvällen. Märkligt nog så kom vi också in på ämnet "behagligaste sättet att dö på".
Han berättade också en historia från när han var mindre. Dom älskar jag och det verkar aldrig ta slut i det förrådet. Fördelen med att ha en gammal pappa. Igår berättade han om en tjur dom haft som slet sig och rymde in i trädgården. Farmor blev livrädd när han rev ner alla blommor från husfasaden men farfar var lugn. Pappa kikade ut genom fönstret när tjuren stångade pigan Ida högt upp i luften så hon bröt benet när hon landade. Min älskade pappa.

Sen kollade vi på Postkodmiljonären och skrattde åt deras okunskap. Pappa visste vad kungens äldsta syster hette och jag visste att det var Gustav Klimt som målat Kyssen och Judith. Där vann vi 150 000 kronor.

Vid nio begav jag mig hemåt och gjorde tacos. Det äter jag jämt när Daniel spelar rollspel, av nån anledning. Jag hann bara dö lite i soffan så var D hemma igen. Vi gick och knoppade å så blev det söndag.

På tisdag har jag biologiprov. 60 sidor om ekologi. Det känns så dumt, sen i onsdags har jag vetat att jag har prov och jag har verkligen tänkt att jag ska läsa men jag hinner ju aldrig!? Väldigt märkligt. Och i morgon är det måndag och jag börjar kl 08.00. Bäst att stänga av nu.

Gonatt alla smultron

I morgon är det dags för mig att gå till skolan igen. Vet inte riktigt hur jag känner inför det. Matte och biologi. Hmm. På kvällen kommer jag förhoppningsvis kunna åka till Falun och lyssna på bästa Frida som ska prata om sin Kanadapaddling. Det ser jag fram emot. Det enda som skulle kunna stoppa mig är min infernaliska hosta som vägrar ge med sig. Vill ju inte sitta där och vara störig. Måste ta min medicin.

Ja nej det var väl allt jag hade i mig för tillfället. Daniel pratar med mig samtidigt som jag försöker skriva så det är lite svårt att koncentrera sig. Men det gör inget, han är soet.

Åå det är massa prylar och kläder på sängen nu. Jag hatar när det händer.. Man är trött och vill bara krypa ner och sova (eller nåt) å så måste man storstäda först. Oflyt.

Gå å lägg dig nu Linnéa. Ja jag ska..

Goonattze kattze

Jag tänkte att jag skulle prova mig på ett till litet inlägg. Det var ju så roligt att skriva igår så, what the hey.

Fast nu blev det svårt.. Jag kan börja med att säga: Barbara du är så söt, dina kommentarer ljusar upp min dag :) Tack för dom.

Annars då? Idag var jag ut i friska luften för första gången på en vecka. Om man inte räknar med de få korta, hostande stunderna på balkongen då. Det var iallafall hur skönt som helst att äääntligen få komma ut! Alltså jag säger bara det, så sjuk som jag varit de senaste dagarna har jag inte varit på flera år. Jag feberyrade och trodde på fullaste allvar att jag skulle dö i "febern".. Hej å hå. Nej men det var kul. Jag är glad att det snart är över. Nu hostar jag bara tills jag kvävs men det är okej. Det jobbigaste av alltihop är hur mycket jag har missat i skolan. Jag ligger ungeför 1 mil efter nu och måste jobba rumpan av mig för att komma ikapp så vi får se hur det går. Latinet är iallafall hur kul som helst (och det svåraste jag någonsin gjort) så det kommer jag nog in i rätt lätt igen. Resten får lösa sig på bästa sätt.

Nog om det!

Min älskade Daniel har fyllt 29 år. Tyvärr så sammanföll det samma dag som jag trodde att jag skulle dö, så det blev inte så mycket firande. Han fick mest passa upp på mig, stackarn. Men jag har lovat att vi ska fira ordentligt snart. Vi har tårtingredienser å allt. Eftersom vi är fattigare än lusar så får han nöja sig med en hemmasnickrad present men han blir nog glad (han är van haha..)

Jag tror aldrig att jag har längtat så mycket till sommaren som jag gör nu. Jag längtar mest efter att ligga på en gräsbeklädd strand och halvsova..eller till regnet och varma sommarkvällar.
Daniel jobbar hela sommaren (och kanske jag också) men det kommer finnas tid till mys ändå. Det absolut sorgligast är att vi inte kommer kunna åka till Visby.. Jag bävar redan för hur jobbigt det kommer att bli men vad ska man göra? Om man ska trösta sig med något så är väl det att Jauvet inte finns kvar vilket gör att en stor del fattas på medeltidsveckan. Fast å andra sidan så finns det ju en miljon andra saker som gör att man vill till Visby.. Meen men. Det finns kvar.

Vi hittar nog på nåt annat istället. Jag vill gärna till Göteborg och Liseberg. Eller ta en roadtrip ner till Tomelilla. Eller Kålmorden och Daniel vill gå på Skansen. Vi hittar nog på nå..

Nu tänkte jag rita litt.

Puss mina hallon.

Ja herregu vad bra det där med blogg gick hörrni. Vi kan säga att jag tog en jättelång bloggpaus. Jag behövde det. Vem vet om det blir en jättelång bloggpaus efter det här inlägget också, det visar sig. Kände för att skriva av mig lite men som vanligt så har jag en massa trams som jag skulle kunna skriva om men inget som passar för tillfället. Suck.

Fast jo. Det finns en grej som jag har tänkt på några år och det är hur brutalt fel decennium jag lever i. Det gör ont i mig när jag tänker på det faktiskt. Hur kunde det bli så fel?

Vilket decennium skulle du vilja leva i då? undrar ni kanske nu. Och vad är det för jävla fel på det nuvarande? kanske ni också vill veta.

Jo ni förstår, det beror lite på vilket humör jag är på för stunden, och vilken musik jag lyssnar på, helt enkelt. Det är mest det som avgör. Musiken är det som gör det så uppenbart och smärtsamt tydligt att jag antagligen skulle må bättre en sisådär 40 år tillbaka i tin (men det vet jag ju inte och kan därför ha helt fel). Jag förtår mycket väl att jag antagligen har en något romantiserad bild av det hela men det kan inte hjälpas. Och det låter ju dessutom lite rukat att en låt kan få mig att avsky 2000-talet överlag men så är det. I alla fall vissa dagar och kvällar, som ikväll. När jag lyssnar på musik "från förr" så får det mig att längta efter något annat än det som bjuds idag. Och då menar jag inte bara musikmässigt såklart.

Förr fanns det krig och hemskheter, precis som nu. Skillnaden tror jag är att förut fanns det kärlek och gemenskap också. Nu finns det krig. Kärlek och omtanke har bytts ut till ironi och cynism. Förr brydde man sig om varandra och världen. Nu snurrar alla runt sin egen axel, om man ska hårdra det.
Det verkar som att ju fler människor vi blir på den här planeten desto ensammare blir vi.

Jag orkar liksom inte med allt idag. Alla mobiler och datorer och jävla facebook. JA MEN SLUTA MED DET DÅ kan man ju tycka men som ni säkert redan vet, så är det ingenting man bara "slutar med" hur som helst. Man är fast i nätet just för att alla andra också sitter där, som feta flugor. Skulle jag lägga ner allt och endast använda mig av en enkel telefon skulle jag hamna utanför. Och jag är så hjärntvättad.. Hur skulle jag klara mig utan internet? Söka jobb? Nyheter? Blogga? (haha) Uppdatera mig om allt som händer runtom? Och inte minst: hålla kontakten med mina vänner?


Sen så är det ju SJÄLVKLART så att jag inte dömer nån som väljer att leva livet framför en skärm (eller?) för jag vet ju själv hur förbaskat svårt det är att slita sig härifrån.. Äh de flesta har antagligen hittat nån slags balans.

Jag vet egentligen inte vad min poäng med hela det här inlägget skulle vara? Måste det finnas en poäng? Musiken förr var (jag vill inte säga äkta för det låter så jävla töntigt) så sjukt mycket bättre och hade riktiga budskap men det handlar inte om det egentligen (eller gör det det?) Åh I don't even know anymore..

SAMMANFATTNING:
Jag tror att det var bättre förr för att folk var hyggligare på många sätt, musik var musik och det fanns mer möjligheter för en som jag. Och du. Det var inte så jävla svårt att leva kanske? Fast på många sätt var det nog det. Hur ska jag ha det? Jag kan säga såhär: Jag skulle lätt kunna byta dagens svårigheter mot 70-talets för jag tror inte att det på något sätt var lika hårt då som det är nu.


Vette tussan om jag har förmedlat det jag ville få fram men nu säger jag i vilket fall som helst punkt.










(Vad ska det bli av mig? Vad ska det bli av oss?)


Godnatt från flummet

Eftersom mitt decemberprojekt ballade ur helt så tänkte jag att jag bara skriver om det som jag tycker låter mest intressant, av titlarna som var kvar alltså. Och om ni inte minns vad jag pratar om så orkar jag inte förklara.



Min tro
Jag tror inte på gud, det har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Religion kan göra mig barnsligt förbannad men jag har förstått att många (många) människor behöver en tro. Jag försöker att tro på mig själv istället för att förlita mig på en påhittad kraft. Samtidigt är jag medveten om att religiösa människor oftast mår bättre och är lyckligare än oss andra, icketroende. Ignorance is bliss. Fast jag föredrar faktiskt att veta att jag är stark nog att klara det mesta själv, jag behöver inte en gud att lägga allt ansvar på.

Mina syskon
Min syskonhistoria är sorglig. 3 av mina 6 syskon har på olika sätt mist livet under en relativt kort tid. Jag har bara halvsyskon och Anders, Therese och Magnus var alla pappas barn. Jag vet inte riktigt mer vad jag ska skriva om ämnet. Jag är en sladdis av rang då alla mina syskon är mycket äldre än jag vilket gör att jag inte känner dom så väl som jag skulle vilja. Den jag har bäst kontakt med är min bror på mammas sida, Jan, som för ett par år sedan fick en liten dotter. Hon är solskenet. Jag har alltid önskat mig ett jämnårigt syskon för det verkar så fint. Men jag har ju en bästa vän istället.
Jag älskar mina syskon.

Mina drömmar
Jag antar att dom menar mina drömmar som jag har om livet och inte dom jag har om nätterna. Är drömmar samma sak som mål? Eller kan man drömma sig sanslös och inte känna pressen över att man måste förverkliga dom? Okej, en dröm som jag har (som förhoppningsvis utvecklas till mål framöver) är att få resa över hela världen. Jag drömmer om att få åka till Tanzania, Island, New York, Egypten, Kenya, Polen, Kina och Japan med mera MED MERA. Målet med mitt liv är att resa och min dröm är att en dag ha råd att finansiera alla dessa resor..
En annan liten dröm är att lära mig en del spännande språk, som typ jiddish. Det skulle vara coolt. I mars börjar jag läsa latin vilket ska bli spännande. Hur bra det går får vi se men då har jag iallafall provat. En ytterst naiv dröm som jag har (och alltid har haft) är att kunna försörja mig på att måla men det kan jag nästan garantera förblir en dröm.

Mitt favoritminne
Uj va svårt. Jag har så himla många och glad är jag för det. Jag har ett minne som är en kompott av en massa minnen fast från samma tid. När jag var liten hade vi en sommarstuga som vi alltid åkte till när det var varmt och fint. Det fanns en lekstuga och hängmatta och mamma ställde radion i fönstret och låten "Sommar sommar sommar" spelades ofta. Jag, mamma och mormor gick längs ett nedlagt järnvägsspår och plockade enorma skruvar. Pappa byggde en grill och när jag föddes planterade han en gran på gården. Jag tyckte det var så spännande att den granen var lika gammal som jag. Eller är, om den fortfarande står kvar. Det är ett jävla fint minne, ett av mina favoriter.

Det här upprör mig
Det första som dyker upp i mitt huvud är intolerans. Det finns inget som upprör mig mer än när människor tar åt sig makten att bestämma vad som är tillåtet och inte för andra människor. Då handlar det främst om sexualitet eller vad du har för rättigheter beroende på din hudfärg. Rättvisa och jämlikhet är det viktigste av allt. Att folk hatar varandra för att man är olika är, enligt mig, helt sjukt. Rasism, nazism, inskränkthet, antifeminism, homofobi och rädsla för det som är "annorlunda" gör mig förbannad.

Det här får mig att må bättre
Mina vänner, Daniel, musik.

Det här får mig att gråta
När jag ser äkta kärlek mellan människor, när människor bryr sig om varandra, då gråter jag. Krig, förföljelse och allmänt hat mellan människor får mig att tappa allt hopp och utan hopp känner jag mig hopplös och då kan jag gråta en skvätt.

Mina rädslor
Att jag ska misslyckas med mitt liv. Att jag bor kvar i Borlänge tills jag dör. Att jag inte gör mina föräldrar stolta. Att jag slösar bort min tid. Att jag aldrig ska känna mig nöjd med mig själv. Att jag missar viktiga och roliga händelser för att jag är för feg och lat. Att jag tappar bort mig själv. Att jag ger upp.

Min favoritplats
När jag var yngre, typ 15, så minns jag att jag hade en favoritplats och den var hemma hos mamma, framför bokhyllan, intill stereon på en kudde. Jag satt så många gånger och en av gångerna kom jag på mig själv med att tänka: Det här är fan min favoritplats. Så jag antar att den var det då. Nu kanske min favoritplats är Visby vecka 32 - vid havet, botaniska trädgården, Bistra Haren, gränderna, ringmuren, Nordergravar..

Det här saknar jag
Undrar om dom menar: Det här har jag haft, och nu saknar. Eller menar dom: Det här har jag aldrig haft men saknar ändå. Kan man sakna något som man aldrig haft? Äh. Jag kan sakna när jag och Fanny var mindre och jämt var med varandra och hittade på en massa roligt. Innan livet blev jävligt avancerat. Så det kanske är det som jag saknar mest egentligen? Mindre komplexitet. Fast jag saknar de "yngre dagarna" också men antagligen mest för att man inte visste så mycket då. Jag saknar min kreativitet och jag saknar att vara nykär (fast det är väldigt mysigt att vara tryggt förälskad också). Jag saknar en bra dygnsrytm och en balanserad kost.



Jaha. Det var dom ämnena som jag tyckte var roliga. Dom andra var typ: Det här har jag i min handväska, det här hade jag på mig idag och det här åt jag. Kul! Nej inte så värst. Det kanske inte var så himla kul att läsa om det här heller men det var intressant att skriva om i alla fall.

Nu när jag äntligen har fått det här inlägget ur vägen så kan jag börja skriva "som vanligt" igen. Har samlat en del på hjärnhyllan.

Vad klurigt. Det finns ju så många men jag har svårt att komma på ett. Vad menas med ett ögonblick? Ska det vara ett bra? Ett mindre bra, rent av dåligt? Hemskt ögonblick kanske? Livet är ju fullt av dom men det är svårt att vara medveten om när ett ögonblick sker.

När jag sitter och försöker precisera ett moment i mitt liv som kan klassas som ett ögonblick, rasar det en massa minnen (ögonblick?). Jag och Sandra på Within Temptation-konsert i Stockholm. Hon stod bakom mig och höll om för att vi inte skulle falla eller tappa bort varandra. Det är ett fint ögonblick. Eller när jag vaknar en vårmorgon hos pappa, går upp och möts av nyheten att min bror har kört ihjäl sig. Det är ett hemskt ögonblick, ett intensivt.

Eller när jag och Elin var i Globen för att lyssna på Dalai Lama. Thomas Di Leva skulle sjunga och han var under den tiden en av mina största "idoler" så när han kom upp på scenen blev jag helt till mig. Jag kunde knappt andas och jag blev - som dagens ungdomar skulle säga - starstrucked. Det är ett av mina häftigaste ögonblick.

Fast det här är kanske mest minnen? Äh jag kategoriserar dom som ögonblick.




Två blickiga ögon

Min bästa vän heter Fanny. Hon började i min klass i femman. Det betyder att vi har känt varandra i ungefär 13 år. Jag brukar alltid säga att Fanny kom och "räddade mig" när hon började i min klass. Innan vi träffades var jag rätt utfryst och hade inga riktiga vänner, inte i skolan i alla fall. Jag var den som man gärna umgicks med hemma, utanför skolan ville alla leka, men i skolan fick jag inte vara med.

Jag har nog inte tagit speciellt stor skada av det (vad jag vet) och jag minns inte att jag var särskilt ledsen över att få vara ensam på rasten men ändå, när Fanny kom och "hittade" mig, tror jag det blev roligare att gå till skolan. Ingen tycker ju om att behöva vara ensam.

I sexan började hon på Klacken och jag på Maser men vi höll ihop.

Jag följde med till deras stuga i Billingen och vi var där hela somrarna. Jag, Fanny och lillasyster Frida åkte till Nora och hälsade på systrarnas pappa och jag bröt benet när vi badade. Frida gick ut i vattnet och grät och Fanny höll på att skratta ihjäl sig. Vi var påskgummor tills vi fyllde 14. Vi spelade schack och drack kvällsté. Kollade på Glappet och sjöng Lisa Ekdahl (fastän att Fanny knappt stod ut med henne). Jag ville ut mitt i natten för att titta på stjärnfall så vi gick upp klockan 3, la oss i snön på Sportfältet och tittade upp och det var molningt. Vi pratade många sena kvällar om kommande pojkvänner och avslöjade alla våra hemligheter för varandra.

Vi har verkligen vuxit upp tillsammans och jag kan inte be om en bättre vän. Klart att vi har haft våra dalar men det vore märkligt annars. När jag fick min första pojkvän hamnade Fanny i skymundan och det ångrar jag än idag. Samtidigt så vet jag att (hur arg Fanny än var under den tiden) hon nog har lite mer förståelse nu.
Förlåt för de gånger jag tagit dig för givet.


Ja herregu vad mycket vi har sagt och gjort. Jag litar på Fanny fullt ut och det är viktigt att kunna göra det med en bästa vän. Vi kan prata om allt, även om jag tror det blir svårare ju äldre man blir. Fast kanske desto viktigare att prata ut då? Om vad som helst. En sak som jag alltid tänker på när jag tänker på mig och Fanny är hur lika vi är varann och samtidigt så olika på nåt sätt. Fast vi är nog mer lika. Vi är lika där det betyder något, om ni förstår?

Fanny är min familj. Min bästis-syster. Hon får mig att tänka och skratta och hon finns alltid när jag behöver henne.













<3!

Vad gjorde jag den 6 december? Jag blev förkyld.. Jag tvättade mitt supermegaäckliga smörbyttehår. Jag läste Harry Potter och svor över mina läxor. Jag fick en trevlig överraskningsjulklapp av min mamma. Jag myste med kittekattungarna. Jag diskade inte.

På kvällen tog jag och Daniel en promenad till Konsum för att få lite frisk luft. Det är så jäla mysigt att gå genom Bergslagsbyn när det är massa snö å kallt. När vi kom hem åt vi varma mackor och kollade på "Harry Potter och Fenixorden". Sen sovde vi. Eller jag försökte men min näsa ville snytas hela tiden så det var ju lite drygt.

Det var väl hela den dagen vad jag minns.





Usch.. Nästa inlägg blir roligare.. Hoppas jag.

Vilken svår fråga..

Kär-kärleken är pirr och skratt i magen, fjärilar och ångest. Vän-kärleken är lojal, tillitsfull och uppoffrande. Familjekärleken är evig och varm och krävande. Sen finns det tusen andra kärlekar också.

Jag tror inte att man kan ge ett konkret svar på vad som är kärlek.


I slutet av en av mina favvo filmer, Love Actually, är det en scen som alltid får mig att grina. Dom har filmat ankomsthallen på en flygplats där familjer, vänner och par träffas efter att ha varit ifrån varandra. Dom är så glada över att se varann. Den scenen visar verkligen hur mycket kärlek det finns mellan människor och det är så himla fint. Jämt när jag ser det tänker jag att det där är kärlek.

Haha vilket tråkigt ämne det var idag då.

Jag har varit på Ikea med mamma och pappa så till frukost åt jag jordgubbscheesecake och en jos. Till lunch fick jag schnitzel med potatis och sallad och nu har jag precis klämt i mig korv mä brö. Det var nog dagens hela matintag tror jag. Kul!


Nu svimmar jag av trötthet så gonatt alla boobs


<3

Kvällens ämne är alltså min mamma och pappa.

Min pappa: Göran. Född 1936, vilket betyder att han är 74 år. Svart hår och gula ögon. Kanske var de gröna som mina en gång i tiden. Har haft ett eget företag hela vuxna livet fram tills jag föddes -86, då slog han sig till ro för att mysa med mig - sin 50-års present. Har rest över hela världen, både ensam och med vänner. Tycker om att laga mat och åka motorcykel. Min pappa har 5 barn med frugan han hade innan mamma och så har han mig, som kom på efterkälken som nummer 6.

Min pappa är min förebild. Han är den modigaste jag känner, helt orädd är han. Ärlig och stark och full av historier om saker han varit med om. Han har verkligen tagit för sig av livet och på grund av det har han haft många äventyr. Han har drabbats av fruktansvärda sorger men han har tagit sig igenom dom och är fortfarande lika tuff. Verkar som om han alltid har varit medveten om att livet kan kasta vad som helst efter en, både gott och ont, och sedan gjort det bästa han kunnat av det.

Min pappa säger: Ångra aldrig något du gjort eller inte gjort. Ånger är det största slöseriet med din värdefulla tid och det har han ju alldeles rätt i.




Min lilla mamma heter Guggli. Nej det gör hon inte, hon heter Gullvi men vi kallar henne Guggli ibland. Hon är 62 har jag för mig men hon ser väldigt ung ut. Välbevarad, så att säga. Hon skiljde sig från min pappa -94 och bor sen dess i en väldigt välorganiserad lägenhet inte långt från mig.

Min mamma är väldigt lik min pappa i många avseenden. Hon har också gjort det bästa av vad som har kommit i hennes väg men jag tror det har påverkat henne mer, än vad det har påverkat min pappa.
Min mamma är hård. Hon kan tyckas vara oförstående och dömande men det beror lite på vilket humör hon är på.

Alltid, under det hårda, är hon väldigt givmild, hjälpsam och kärleksfull. Hon älskar musik och är väldigt kreativ. Jag tror jag har fått allt mitt "konstnärliga" hittepå från henne.

Sen min mamma var 14 år, kanske ännu yngre, har hon fått klara sig på egen hand (min mormor har aldrig varit den mamman man tycker att hon borde ha varit). När min morfar åkte till Liberia för att jobba med gruvor så följde mamma med. Hon har många spännande historier därifrån trots att hon bara bodde där i 2 år.

Min mamma är väldigt självständig. Det finns inte mycket till övers för svaghet och "klängighet" i hennes liv och jag tror det beror på att hon alltid varit tvungen att ta hand om sig själv. Ibland gör det att hon har svårt att förstå att inte alla människor är lika starka som hon och det kan ställa till det rejält mellan oss. Men min mamma är bäst och jag behöver den sortens styrka hon har - ta ingen skit-styrkan. Även om hon inte alltid förstår mig så lyssnar hon i alla fall på vad jag har att säga.

Jag har inte haft en toppen uppväxt men vem har det? Mina föräldrar har alltid gjort sitt bästa och då är jag nöjd. Människor klantar till det ibland, även föräldrar och nu när jag är äldre har jag mer förståelse för det än när jag växte upp. Det gäller att släppa det som inte var så bra och hålla fast vid det som gjorde min barndom till en fin en. 

Min mamma och pappa är dom bästa.

2a december vilket betyder "Titel 2"


Man har ju varit kär några gånger i sitt lilla liv. Men jag ser lite skillnad på att vara kär och den första riktiga kärleken. När jag gick på lekis blev jag kär i Anton. Det höll faktiskt i sig ett tag och vi blev till och med ihop. Det tog slut i 4an när det visade sig att vi inte hade så mycket gemensamt (förutom att båda hade en annan "partner" vid sidan av).

Men sen kom den riktiga kärleken. När jag gick i 6an blev jag hopplöst förälskad och oförlåtligt kär i Christoffer. Det var min största hemlighet och det tar nästan emot lite nu att berätta det men äh. Vi är ju vuxna.

Innan den första kärleken så har man ju aldrig riktigt upplevt hur starkt kärlekskänslan kan påverka en. Som en käftsmäll kommer den och man faller handlöst. Jag genomled den känslan. I två år fanns den fastsvetsad i mitt hjärta och jag plågades. Fast det var ju faktiskt lite kul att vara in love också, även om kärleken var av den olyckliga sorten.

Men så svalnade känslan. En lättnad från mitt håll kan jag säga.

Jag och Christoffer blev vänner ett sommarlov. Idag tycker jag om honom ofantligt mycket för att han är den fantastiska person som han är.

Men han var en bra första kärlek.








Ps. Min andra första kärlek är Daniel. Bara för att förtydliga det uppenbara, liksom.

Såg precis att det bara är 20 minuter kvar av 1a december. Kom på att jag ju skulle börja följa min "december-lista" från och med idag, så jag får skynda mig lite.

Idag ska jag alltså berätta om mig själv. Va svårt, det finns ju så mycket! Haha.

Jag hoppar över allt som är ointressant som ålder och hur jag bor o.s.v. och går istället direkt till det saftiga! Även om det kommer att röra till allt en del kan jag tänka mig men äh.


Jag är rätt rörig som person. Det pågår allt som oftast ett invändigt samtal i min kropp. Eller sinne snarare. Det är alltid två sidor som tjaffsar med varanda om för- och nackdelar med allt, eller som analyserar och demonterar gällande sak in i minsta detalj. Ska jag skriva så? Ska jag verkligen säga det? Kan man göra så? Borde jag? Ja. Nej! Varför? Varför inte? Motivera. Ibland längtar jag efter lite lugn och ro. Ta det piano och kör på bara. Det löser sig.

Eller gör det?

Jag avundas människor som tar för sig av livet, som är orädda och framåt och inte ångrar något. Jag strävar efter att bli mer så. Orädd och stark. Jag vill känna att mitt liv är till för att levas, man behöver inte vara rädd för något för då missar man så mycket. Jag är mindre orolig nu än vad jag har varit. Fast samtidigt är jag orolig för andra saker nu som inte fanns förut. Hur som så är det min strävan att ta för mig av det som bjuds och en strävan måste man ha, annars blir livet tråkigt.

Mer om jag då?

Musik är viktigt. Men det är så uppenbart självklart att det behöver jag inte ens påpeka. Utan luft dör man, utan musik dör man.

En annan faktor som är viktig för mitt allmänna välbefinnande är att få läsa. Jag älskar mina böcker och skulle det börja brinna här skulle det bli tungt att bära.

Sen vet jag inte hur viktigt det är för mig att få måla. Med tanke på att jag, sen jag var liten, har sagt att "jag ska bli konstnär när jag blir stor", borde det spela en rätt stor roll tycker man men jag tror inte att det gör det. Det är bara kul att måla när man har flyt, när man känner att man lyckats få ner en känsla eller sinnesstämning på papperet. Om det vore så hela tiden hade jag antagligen burit med mig ett skissblock men tyvärr inte.

Sen att min pojkvän, min familj och mina vänner är viktiga är ju också en självklarhet men dom gör mig lycklig på ett annat sätt. Nu tänkte jag mer på vad jag gör som får mig lycklig. Vad jag har för intressen i mig. Om det låter förståeligt?

Jag vill resa hela mitt liv. Hade jag haft pengar skulle jag stuckit för längesen! Det viktigaste med livet, enligt mig, är att se världen och lära känna människor som är olik dig själv.

Sen kommer barn, villa, volvo och hela den karusellen.

När jag blir stor vill jag bli konstnär, bibliotekarie, waldorflärare och rockstjärna. Eller så drar jag till Sydafrika och hjälper barn som har det svårt.

-Jag är lite naiv också fast ändå väldigt realistisk.

-Snackar för mycket skit om mig själv till mig själv. Borde verkligen sluta med det då det gör en oerhört stor skada på min självkänsla.

-Lite av en språkfascist

-För feg för mitt eget bästa men som sagt, i'm working on it.

-Favoritfärg är nog lila. Och olivgrön. Och åskblå. Röd.

-Favvoböckerna är många men det är svårt att slå Harry Potter.

-Bästa Astrid Lindgren-filmen är Bröderna Lejonhjärta

-Godaste frukten? Banan. Eller mango kanske?

-Min favoritfilm kan jag inte säga för jag har minst 100 tusen. Men en av dom är......oj va svårt. Men okej, vi tar en som är rätt ny på listan: Inglourious Basterds. Bara för att den är SÅ bra.

-Bästa bandet är ju också helt omöjligt att svara på men ett av dom är The White Stripes.

Sen älskar jag Gösta Ekman, Hasse Alfredsson, Tage Danielsson, Lena Nyman och Per Åhlin. Look'em upp!

Å en massa annat blargh om mig själv som jag inte kommer på nu. Dessutom är jag långt över deadline redan och det är tidig 2a december nu. Men det gör inget. Får skärpa till mig under resterande dagar.

Varje dag i december (utom den sista tydligen) kommer jag att skriva om "dagens titel". Mer eller mindre intressanta ämnen men lite kul. Hoppas jag kommer ihåg det. 


Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Eftersom jag egentligen borde gå och lägga mig så tänkte jag göra ett litet test istället.


Har:

[x] mamma
[x] pappa
[ ] styvmamma
[ ] styvpappa
[ ] styvsyskon
[x] bror
[x] syster
[x] bror/systerson
[x] bror/systerdotter
[x] mobiltelefon
[ ] swimmingpool - i wish
[x] badkar
[ ] gästrum
[x] TV

TOTALT: 9

[x] mer än 4 par skor - Haha
[x] solglasögon
[x] klocka
[x] mp3spelare/ipod
[ ] ett fungerande PS2
[ ] nintendo wii
[x] xbox som funkar
[ ] nintendo 64 som funkar
[ ] gameboy advance
[ ] gamecube
[ ] nintendo ds

TOTALT: 5

[ ] pokerbord
[ ] basketkorg
[ ] hockeyspel
[ ] biljardbord
[ ] fotboll

TOTALT: 0

[x] nattduksbord - Lyxigt värre
[x] stereo på rummet - Vardagsrummet?
[x] cd spelare - En sån där liten eller? Okej
[ ] något klädesplagg från Abercrombie & Fitch eller Hollister/AE - Va?


TOTALT: 3

[x] jobb/sommar jobb - Ibland
[x] shoppar minst en gång i veckan
[x] har dyr parfym
[x] MSN - Exakt vad är det som är så "bortskämmigt" med MSN?
[x] kamera - Daniels
[x] telefon

TOTALT: 6

[ ] skoter/motorcykel/bil/fyrhjuling
[ ] gitarr/trummor/basgitarr - Guitar Hero!
[ ] piano/keyboard
[x] något annat instrument - En flöjt!
[x] varit på en kryssning
[x] rest utomlands
[ ] haft en personlig tränare
[ ] dyra smycken
[x] träffat en kändis

TOTALT: 4

[x] platt/locktång
[ ] varit i en slagbur, som är till för baseball
[ ] har 1000 spänn på dig just nu - Tss
[x] kreditkort eller bankkort - Båda
[x] rest i europa
[ ] varit i asien
[ ] varit i australien
[ ] varit i afrika
[ ] varit i sydamerika

TOTALT: 3

[x] föräldrarna har bil
[ ] båt - Pappa hade en båt men den drunkade
[ ] husbil/husvagn
[ ] jag har en bil

TOTALT: 1

[x] hemmagjord mat nästan varje dag
[ ] suttit i en limo
[ ] suttit i en helikopter
[ ] äger en videokamera
[x] laptop - Daniels?

TOTALT: 2


TOTAL SUMMA: 33

1-23 = ghetto-kid
24-33 = vanlig
34-40 = bortskämd brat
41+ = överklassens snobb

Haha jag blev vanlig..va tråkigt. Fast hellre det än en snobb! Fast jag ligger ju farligt nära "bortskämd brat" och en sån vill man ju inte vara. Eller?

Sitter uppkrupen i soffan just nu och håller verkligen på att kissa på mig. Men jag har inte riktigt tid (eller ork) att gå nu för jag kom på att jag måste skriva ett blogginlägg. Om vad vet jag inte riktigt, som vanligt. Det visar sig.

Jag kan passa på att ta bort mitt smink samtidigt.

Jaha. Hur är det med dig?

Med mig är det helt okej. Har nyss betalat alla räkningar och det var ju inte så kul. Fast jag är glad så länge jag kan betala räkningarna. Då skrattar jag. Sen om det inte blir så mycket över till annat så gråter jag en skvätt, sen blir jag glad igen. Jag sa till jultomten (mamma) att jag önskade mig en ritplatta i julklapp. Jag får nog ändra det till dollars istället.

Annars idag har jag knåpat lite med min hemtenta i religion som ska vara klar den 25 november, alltså i morgon (idag). Jag är inte ett fän av buddhism och hinduism kan jag säga. Kristendom, judendom och isalm - no problemo men det här flummet..? Nej tack.

Alltså jag måste gå å kissa. Vänta..

Aaaaah det satt skönt.

Hur som. Jo såatte religionen är tråkig för första gången på hela terminen och det är ju                    tråkigt. MEN vad gör man. Frågetecken. Jag får sitta all the live long day och tröka med arbetet i morgon men så kan det gå ibland.

Idag köpte jag i alla fall KNALLRÖD hårfärg. Nu är jag trött på den här blonda skiten som aldrig blir som jag vill. Dock färgade jag det ljusare ikväll men det är bara för att jag har en massa "blont hår" pryttlar som jag känner att jag vill använda upp innan. Så jag inte slösar. Det ska bli spännande. Jag har gått fram och tillbaka i ett par månader och haft krupp över hur jag ska göra. Jag menar det är ju hååår vi pratar om. Sen så bestämde jag mig helt plötsligt. Klart tjejen ska ha rött hår.

Kattungarna växer så det knakar i alla fogar. Herregu hur vild får man bli? Men på söndag fyller dom 6 veckor så snart är det inte långt kvar tills dom flyttar *sad face* (fast det ska bli jäkligt skönt också kan jag passa på att säga..)

Måste nog lägga upp "ett par" bilder på hur otroligt söta dom är nu. Nästan kriminellt.


Hahha den randiga (Morgan) ser ut som en skäggig surgubbe


..och dom sover överallt



Luktar det gott i min toffla?


Katten?



Litet stirr


Ja det var väl allt från Linnéaland för den här gången.

Peace*



Ps. En dålig bild på vårat nya badrum! (sen har jag tjatat klart om renoveringen, jag lovar).


Det är svårt att få en bra helbild på allt. Det är 20 gånger finare i verkligheten.
Det finns ett badkar och en toalett och ett handfat och inte mindre än två (2) speglar.

Nu är det bara taket kvar som ska målas sen kan jag äntligen slappna av på morgonen efter 07.00

Heeej

Jag ska strax pipa iväg till skolan och träffa min slarviga samhällskunskapslärare CHARLES.

Men först tänkte jag uppdatera er om vår spännande badrumsutveckling! Jag tror nämligen att idag kan vara dagen D. Kommer jag att ha ett badkar när jag kommer hem? Ett handfat månne? Toaletten, är den utbytt? Slipper jag plågas av tidiga, visslande gubbar på morgonen? Jag hoppas att få svar på dessa frågor idag.



Det där grönblå blev man yr i huvudet av


Nu fattas det bara inredning!


Peace

Denna natt spenderar jag hemifrån. Hos min mamma. Anledningen är den att vi, hemma i vår lägenhet, saknar en toalett. Liite jobbigt tyckte jag och bestämde mig för att fly.

Jag lämnade Daniel.. Men han har inget emot att gå över gården mitt i natten för att gå på toa. Det har jag. Jag har speciellt mycket emot att gå upp tidigt, krångla på mig kläder, gå ut i kylan och upp för en miljon trappsteg för att kunna morgonkissa. Nej tack.

Så nu sitter jag här och längtar hem. Fast jag lider inte så mycket av att vara här, hos mor. Det känns bara lite konstigt. Och tråkigt. Fast det sköna är att jag i morgon får sova ut och inte störas av ett badrum som renoveras. Sen kan jag göra läxa och gå på toa hur mycket jag vill!

Vilket märkligt toalettbaserat inlägg.

Annars då? Jovars. Ångest över läxor, pengar och framtid i sedvanlig ordning. Har idag sökt vårens kurser. Det ser ut som det blir Biologi A, Naturkunskap B, Matte A (igen, jag vet, men jag hinner inte bli klar) och Litterär gestaltning. Spännande! Förutsatt att CSN vill låna mig pengar en termin till trots att jag inte kommer klara alla ämnen jag läser nu. Engelska C är en pain in my butt och helt värdelöst så den skippar jag antagligen.

Nåväl.

Nu ropar Harry Potter på mig. Jag tog med mig sista boken hit för jag anade att jag inte skulle ha så mycket annat att göra här än läsa (går det att säga så? Är det en korrekt meningsbyggnad?).
Har såklart redan läst Dödsrelikerna men jag måste ju friska upp minnet innan filmen.




Vem är du och vad har du gjort med Harry Potter?!




Hermijåne




Ron? Du blöder!



Alla ni som inte har läst böckerna - fy skäms.


Godnatt!

Jag har haft mysigt hos Sandra ikväll. Vi drack vin. På en Söndag? Jajjemän! Jag är vuxen nu och vuxna gör sånt. Det var gott. Å så åt vi popcorn. Och kollade på kort. Och busade med Tim. Och lyssnade på musik. Och PRATADE. Men vi glömde spela Chicagooo noo... Får ta igen det en annan dag.


Oj undrar om jag har vinhuvudvärk nu? Efter ett glas? Maybe not.



I morgon är det måndag. För er som inte visste det alltså. Jag ska verkligen anstränga mig jättehårt för att ta mig till matten så att jag kan förklara för henne att jag misslyckas brutalt. Hur är det ens möjligt att man ska kunna klara en hel kurs på en termin tillsammans med fyra andra ämnen? Det går inte. Inte om man är Linnéa. Så om jag bara kan prata med min jättesnälla lärare så skulle en hel del ångest försvinna. Kanske får jag förlänga det hela till våren? Man vet aldrig.

Nu är jag jättetrött.

Godnatt alla hoppor




En rosa Sandra. He he he.